Pia Johansson, Lil Trulsson, Peter Gustavsson, Dan Sandqvist, Kristina Abelli Elander, Marianne Lindberg De Geer, Gert Johansson, Maria Saveland, Sofia Lindgren

Producerad av Bokomotiv - De Geer & Olsson AB i samarbete med Nordisk Film- & TV-fond/Eva Færevaag med stöd av Svenska Filminstitutet/ filmkonsulent Göran Olsson, Sveriges Television - SVT Fiktion/ Daniel Alfredson, Canal+ och YLE - FST/Jenny Westergård

När jag en gång hade lite pengar skickade jag efter en postorderkamera av bakelit. Det var 1950. Jag var 11 år. Nu kunde jag på ett bättre sätt börja arkivera allt det som skulle försvinna. I kameran uppstod ett negativ som jag aldrig tänkte förlora. Det var ett sätt att frysa verkligheten, att hindra den från att ändra läge.Kamerorna blev min uppväxt, min uppfostran, min destination. Man kan se det som en flykt. Att drömma bland en massa kameror. Det finns något med kameror som skapar beundran, trodde jag i mitt dagdrömmande. Mörkrummet blev för mig den plats där jag hade mina dagdrömmar. Som barn tillhörde jag det man kallar överklass. Men denna klass liknade inte alls den överklass som jag nu ser skildrad i filmer och TV-serier. Jag minns min barndoms överklass som excentrisk. Mina släktingar kunde ha chaufför, trädgårdsmästare, kokerska, köksor, husor och annan personal. Men mina släktingar kunde också göra konkurs, gå i luggslitna kläder och uppträda minst sagt okonventionellt.

Jag går tillbaka till en sommardag 1951. Då var min bror 6 år, min syster 10 år och jag var 12 år. Vi bodde i en jättestor lägenhet på Östermalm. Det var de rikas stadsdel. Men hos oss var inte sängarna bäddade på många år och det var dammråttor och smuts överallt och det var mörka yllegardiner som var fördragna. Det fanns inget att äta. Och vi alla som bodde där var lamslagna av migrän. Mamma sa varje dag till oss barn att hon var mycket sjuk. Hon skulle dö snart. Vi barn önskade intensivt att det var sant. Det hade vi dåligt samvete för. Och fortsatte att ha under de ytterligare nästan 50 år som hon skulle leva. Om hon inte fick intyg på att hon led av de sjukdomar som hon själv med hjälp av läkarböcker bestämt sig för, ja då ringde hon till socialministern för att försöka få de trilskande läkarnas legitimationer indragna. Men mamma tyckte ändå att det fanns nåt bra med åkommorna. Kungliga personer förr i tiden hade haft just dessa sjukdomar.Det gav, på något vis, mamma en känsla av att hon höjde sig över den massa som hon kallade "vanliga människor". Hon ansåg sig ha en självklar rätt att gå före i köer. Jag vill aldrig gå före i köer. Jag vill stå sist hela tiden.

När jag försökt skriva manus till en film om dessa förhållanden har arbetet hindrats av sorg och bitterhet. Jag har skjutit upp det svåra och i stället hittat på skrönor. Egentligen avskyr jag skrönor. Att det finns gula blommor av ett särskilt slag som kan bota "den fasansfulla feodala förbannelsen"... det är en skröna som har känts nödvändig.

Som barn grubblar man mycket. Och när man sen blir över 20 år... då tycker man att dom där grubblerierna var rena idiotin. Man ångrar allt man tänkt och gjort och blir så upptagen med att vara vuxen.Jag ville vara bohem, jag ville dricka rödvin i vindskupor i Gamla stan, jag träffade nya vänner. Jag var övertygad om att man inte behövde någon släkt alls, att den rätta vägen var att leva bland likasinnade. Jag blev en ung konststuderande. Vi unga trodde att vi var existentialister bara för att vi hade läst Kafka och gick i svarta kläder. Jag gifte mig. Jag blev ännu mer existentialist. Jag gifte mig igen.Vi flyttade omkring från rivningslägenhet till rivningslägenhet. Jag tyckte mycket om färger och mönster. Jag lärde mig silkscreentryckets teknik och började trycka tyger. Jag tryckte fler och fler tyger och hängde upp alltihop. Jag påstod ivrigt att våldsamma färger och mönster skulle hänga tätt intill varandra, att andra bilder kunde placeras ovanpå tygerna lite hur som helst. Vi skulle skapa en ny värld och vi var säkra på att den skulle komma, med vår hjälp. Jag hade verkligen kameran som tröst vid denna tid. Den följde mig överallt. Jag trodde att fotografering var en politisk handling. Ett sätt att ta ställning. Jag insåg inte alls att varje fotografi bara kan värderas av den som tittar på det. Ett fotografi är neutralt, det har ingen inbyggd progressiv kraft. Men det trodde jag då.

Fotografiernas antal bara växte och växte; jag kunde inte välja ut några som föreföll mig bättre än dom andra. Alla bilderna var bra, tyckte jag ibland. Alla bilderna var likgiltiga, tyckte jag andra dagar.

Nostalgia. Smaka på det ordet. Och kasta sen bort det. För att kunna tänka: det finns något som är bra med tidens gång. Den där känslan man har av att vara nära en mycket viktig upptäckt. Tiden kan kännas underlig. Den rullar på. Hur långt tillbaka går våra minnen? Finns dom inom oss fast vi har förträngt dom? Är livet som ett pussel med dom flesta bitarna borta?

När jag var relativt ung, lite över 40, gav jag ut en fotobok som hette "Med kameran som tröst, del 1". För att ordna allting med kamerans hjälp. Men det går ju inte. En formulering ligger på lut, längst bak i huvudet, en formulering som gör att jag kan förklara, både för mig själv och andra. Jag ska strax komma på det. "Med kameran som tröst, del 2" är alltså en film.

Carl Johan De Geer