"Jag jobbade som privatdetektiv... i en stad som var så rutten att jag mår illa om jag tar dess namn i min mun..." Det börjar som en storstadssaga, mörk och hård, om ondska och godhet, fångenskap och frihet. Det slutar som en komedi om trauman, hysterier och skuldkänslor. Allt filmat i det förfallna
"F. d. Otto Meyers konstgjuteri" på Västmannagatan 81 i Stockholm.

I åttonde avsnittet upptäcker detektiven något vars existens han länge har anat: psykiatrin. De vuxnas beteende kan förklaras av bortglömda barndomsupplevelser! På soffan kommer minnena tillbaka. Kant blir alltmer lik Sigmund Freud, efter att i början ha varit en hårdkokt deckargestalt som aldrig tar av sig hatten. Revolvern avfyras inte mer, även om den ibland får göra tjänst (oladdad) som psykologiskt vapen.

Privatdetektiven Kant är en utveckling av de tragikomiska beskrivningarna av det mänskliga tillstådet som fanns i Tårtan och Doktor Krall. Humorn är något mycket speciellt: den skämtfria humorn, med ett och annat övertramp av den smaklösa sorten.

Kant är en syntes av det europeiska kulturarvet, med mycket krut, korv och psykoanalys. Eller, med Kants egna ord i titelsången: "Min far dog av ett kulhål, han var en detektiv. Skottstrider och slagsmål, av sånt bestod mitt liv. Men sprängdeg, krut och whisky, det struntar jag nu i. Jag lägger folk på soffan min, det är psykiatri."

Boken "Privatdetektiven Kant" är utgiven av förlaget Bokomotiv, Sverige 1983.