Den eviga frågan om vadan? och varthän? förblir obesvarad, och mineralvattnets förvandling till eldvatten skapar nya frågor.

Filmens titel syftar på en detalj i Fellinis Satyricon. När de italienska skådespelarna markerar sina repliker med "uno, due, tres..." så sade den svenske huvudrollsinnehavaren "rabarber, rabarber". En italiensk skådespelare gav sedan replikerna sin slutliga utformning. Munrörelserna stämmer inte exakt, men det behövs inte heller. Metoden är beprövad och accepterad i stora delar av världen.

Denna metod är här utnyttjad för att göra samtalet tvetydigt, eller för att - som postmodernisterna säger - dekonstruera det. Två personer förekommer i bild, sex personer har gjort rösterna. Effekten är kuslig. Samma bild, samma mimik - men helt olika innehåll. Eller tvärtom. Krig. Eller fred. Allt kan bytas ut. Endast poesin är beständig, och missförståndet mellan man och kvinna.

Filmen är, liksom Bakverk och ande, ett exempel på den estetik som säger: allt vi behöver finns inom dessa väggar. Inspelningen är gjord på Meyer-ateljéernas kontor, i köket. Detta betyder inte att enbart slumpen har fått bestämma scenografin; det är ett intressant kök, och genom att flytta några små men betydelsefulla föremål har en scenbild uppnåtts som skulle vara svår att skapa i en stor filmstudio.