Efter en lång färd över havet anländer den sista människan till ett förstört Europa. Det enda liv som finns där är några råttor i ett laboratorium. Han hittar resterna av en vetenskapsman, Lehman, som mumifierats sittande vid sitt skrivbord. På detta ligger en handskriven bok som beskriver laboratoriets uppgift: att överföra mänsklighetens hela nedärvda skuld till råttorna. Djuren åker omkring med tåg till olika stationer, och passerar diverse mer eller mindre symboliska uttryck för mänskligt liv och mänsklig destruktivitet.

Den sista människan studerar boken och försöker jobba vidare på uppgiften så gott han kan. Men mänsklighetens skuld är oerhörd, och experimentet är dömt att misslyckas. Den sista människan får hallucinationer i form av nakna kvinnokroppar, och tankar om fortplantning, något som han ju vet är omöjligt.

När dessutom symboliken klarnar, och visar sig vara en till mänsklighetens gamla religiösa villfarelser knuten mystifikation... ger den sista människan upp hoppet. Han lägger sig att dö, dock med en tröstande tanke: allt måste börja om från början, och någon gång kommer det att sluta bättre. Hans sista tanke är: "Jag går in i intet, med min kära inbillning vid min sida..."

Det finns ett Krall-avsnitt där råttor åker tåg. Råttresan är delvis en utveckling av detta, och visas vanligen som förspel till Spårvagn till havet. De två filmerna har, trots sina yttre olikheter, något av ett gemensamt tema.