Genom lobbyverksamhet i Stadshuset lyckades Alexandersson och De Geer förhindra Meyerateljéernas rivning, och få husets unika kvaliteter erkända. Året 1986 var febrilt; två långfilmer och tre kortfilmer producerades.

Spårvagn till havet är en tragikomisk, musikalisk och bitvis mycket romantisk berättelse om svårigheterna att förena äktenskap och konstnärskap.

Den bohemiske filmaren och komponisten Manfred plågas av ett minne: han har tappat askan efter sin döde far på ett spårvagnsgolv, i samband med en inbromsning. Manfred vill få frid genom att göra en film med namnet "Spårvagn till havet". Han tycker dock att han aldrig får någon ro - han vill tänka och arbeta i sin egen takt. Och i den takten får han verkligen mycket lite uträttat. Han dricker för mycket, och hans vanligaste uttryck är: "jag ska bara...."

Han har en uppoffrande fru, poeten Herta, och tre snälla döttrar - men han märker aldrig att de gör allt för honom. Försörjer honom, pysslar om honom, låter honom ägna sitt liv åt att gestalta sitt lidande. Till slut går han för långt, och Herta lämnar honom - och tar det minsta barnet med sig. När han så, i saknad efter dem, lägger ner hela sin själ i tonsättningen av Hertas dikt "En sång till havet", ja då veknar hon, och flyttar hem igen. Men Manfred har inte ändrat sig. I en grandios gest av manlig självömkan går han ännu längre än tidigare...