Min pappa var från Kristianstad i Sverige. Hans arbete som diplomat förde honom och mamma kors och tvärs över jordklotet. Han hade träffat henne i London 1937. 1938 arbetade han i Kanada. Där föddes jag, den 13 juli det året. När jag var ett år gammal flyttade familjen därifrån. Jag växte upp i Danmark, Sverige, Belgien och Polen.

Först vid 62 års ålder återvände jag till Kanada, i samband med en filmfestival. Det var en egendomlig känsla att befinna sig där. Jag höll mest till på hotellrummet. Utanför fönstret avtecknade sig en skyline av skyskrapor. Polissirener hördes från gatan långt nedanför; det var som på film.

Jag hade en bunt papper och en kulspetspenna. Stockholm framstod, tack vare avståndet, som en glasklar och överblickbar plats. Som i trans skrev jag en text om den staden. Framåt gryningen ritade jag upp bildmanuset. Redan vid frukosten kunde jag söka finansiering för filmen; representanterna för televisionen och Filminstitutet bodde på samma hotell som jag.

Jag kunde knappt bärga mig inför hemresan. Väl hemma satte jag igång att filma med min nästan 50 år gamla Bolex-kamera. Jag följde mitt bildmanus noga och vevade mig fram genom Stockholm tills fjäderverket började ge vika; kamerans hastighet blev alltmer nyckfull.

Det var många ambivalenta känslor jag försökte bearbeta. Den frånvarande fadern... den magiska staden... den förrädiska bundenheten till en plats... den oundvikliga döden... kärleken till livet... och allt det andra, det som är så svårt att prata om.

Filmen blev en tragikomisk beskrivning av hur en stad kan ockupera en människas själ... och denna människas försök att befria sig från sina tvångstankar. Därför kallar jag filmen för "Stockholmssyndromet".

Carl Johan De Geer